johannaochrasmusskriver

Skribenten satt vid bordet och väntade. Han hade tänt en Lucky Strike och läppjade på ett glas rött vin mellan blossen samtidigt som han lekte med pennan mellan fingrarna. Pennan och blocket var en helt onödig attrialj, eftersom att han, precis som alla andra som bedrev seriösa intervjuer nuförtiden, använde sig av bandspelare, men närvaron av de journalistiska redskapen från en förlorad tid hade en lugnande inverkan på Skribenten, och han gjorde alltid bättre ifrån sig ifall dessa var närvarande.
Baren han satt i var fylld av cigarettrök från stamgästerna som lugnt satt och kedjerökte över sina drinkar, samtidigt som de pratade, grälade och flörtade med varandra på ett betydligt mer avslappnat manér än vad som var brukligt på en krog i Stockholms innerstad. Möjligen var det avsaknaden av högljudd technomusik, eller det faktum att samtliga ur klientellen var pretantiösa söderhipsters snarare än östermalmsbrats, men på det stora hela var det en mycket behaglig stämning i den lilla lokalen.
Skribenten, en man som med sina nyligen fyllda trettiotvå år äntligen hade börjat betrakta sig som vuxen, var av medellängd och hade färgat brunt hår som hängde i en lös tofs bak i nacken. Ögonen var ovanligt blå och laseropererade för närsynthet och han hade ett kort, välskött skägg som såg lite malplacerat ut, som om det egentligen var gjort för en helt annan människa. Fingrarna som snurrade runt med pennan var långa och smala och en förlovningsring prydde ringfingret på vänsterhanden. Han var klädd i en avslappnad kostym och passade bra in i omgivningen.

När vinglaset var urdrucket till hälften öppnades dörren försiktigt och en smal, kortvuxen ung man smet in. Han var klädd i svartaste svart och ansiktet var sminkat i en klassisk gotharkrigsmålning. Kängorna till trots var nykomlingen inte längre än etthundrasjuttio centimeter, och han såg ut att vara på gränsen till för ung för att aktivt få delta i stadens nattliv. Hållningen var stolt och det svarta håret var ruffsigt och fullt av violetta slingor. T-shirten han bar ovanpå en svart långärmad t-shirt pryddes av logon till Queen of the Damned. Nykomlingen satte sig ned vid Skribentens bord och beställde in en bloody mary
"Ursäkta att jag är sen." Nykomlingens röst var släpig och han läspade. Då han öppnade munnen igen för att tacka den unga blonda servitrisen som kom gående med drinken såg Skribenten att anledningen till läspningen var ett par vampyrtänder av det slag lajvare ofta använde. Han ryckte dock på axlarna inombords och bestämde sig för att börja.
"Du ville alltså att jag skulle nedteckna en historia åt dig?" tonfallet var lite mer skeptiskt än Skribenten från början hade avsett, men Nykomlingen verkade inte lagt märke till det.
"Precis så. Jag känner att världen måste få veta."
"Världen måste få veta hur du kom över en av de fåtal speciallgjorda Interview with the Vampire-hattar som ratades från det officiella merchendiset i ett tidigt skede?"
"Just det. Det är en mycket imponerande berättelse, och jag tror den kan uppmuntra människor i svårigheter till att aldrig ge upp." Nykomlingen lät mycket övertygad om det han sade och log ivrigt. Skribenten ryckte på axlarna igen, den här gången även fysiskt.
"Det är du som betalar.. Så var börjar vi?"
"Mitt namn är av ringa betydelse, men du kan kalla mig Vincent. Det är inte det namn jag gavs då jag föddes, men det är det namn som bäst reflekterar min odödliga själs inre väsen, om du förstår hur jag menar." Det gjorde inte Skribenten, men han nickade och lät "Vincent" hållas.
"Jag var länge känd som en av de största beundrarna till Anne Rice's inspirerande skapelser om vampyrerna Lestat och Louis. Jag hade läst böckerna fler gånger än jag kan räkna och kan var enda stavelse utantill. Jag hade var enda liten pryl med detta sagolika tema i min ägo. Allt utom Hatten, med stort H.
Jag hörde först talas om den via ett rykte som flög runt på nätet, framför allt på de privata fan-chatterna där jag brukade spendera min tid. Ryktet sa att det rörde sig om exakta kopior en av de hattar som figurerade i filmen, men som tagits ur produktion eftersom att de bedömdes för dyra att tillverka för att man riktigt skulle kunna tjäna på det. Endast fem exemplar hann tillverkas innan tillverkningen stängdes ned. Av dessa fem förstördes tre i en eldsvåda i fabriken som anlades av en grupp kristna fanatiker som ville utradera den ondska de ansåg att Rice släppt lös i världen då hon skrev böckerna. Den fjärde köptes av en samlare för en hutlös summa pengar, men skadades i frakten. Den femte och sista stals från det officiella Rice-museumet i Denver för fem år sedan, och har varit borta sedan dess."

"Fram tills nu?" tillade Skribenten frågandes. Han kände sig inte särskilt fängslad i "Vincents" berättelse, men ett uppdrag var ett uppdrag och han behövde pengarna till det stundande brölloppet mellan honom och fästmön eftersom att den egna författarkariärren inte riktigt hunnit ta fart än.
"Fram tills nu, precis," svarade "Vincent". Den unge mannens läspande höll på att driva Skribenten till vansinne men han höll god min.
"Ryktet tog inte fart förän efter stölden, och jag började intressera mig och läste mer och mer om ämnet. Till sist övergick intresset till ren besatthet och jag var tvungen att hitta den. Du kan tänka dig själv vilken otrolig status det skulle innebära att bli den enda i världen som ägde en sådan Hatt."
"Jo, jag kan tänka mig det," svarade Skribenten torrt, men precis som tidigare gick ironin hans samtalspartner förbi.
"Eller hur? Även om man bortsåg ifrån äran så var det ett sätt för mig att bevisa att jag var det största fanet i världen, så mer motivation än så behövde jag inte. Jag påbörjade mina efterforskningar. Det visade sig snart att det envisaste ryktet var att Hatten stulits som ett beställningsjobb åt den samlare som köpt hatt nummer fyra, och att den nu befann sig någonstans i dennes herrgård i Argentina. Sagt och gjort så tog jag mig till Arlanda och hoppade på närmsta flygplan som skulle åt det hållet."
"Åkte du iväg bara sådär? Hur hade du råd med en sådan resa?"
"Min farbror arbetar inom luftfartsverket, så jag kan flyga gratis när och hur jag vill. I vilket fall som helst så flög jag till Argentina där jag snabbt lyckades lokalisera herrgården. Jag övervakade huset under ett dygn och bröt mig sedan in närmsta natt. Väl därinne band jag fast samlaren i sängen och började fråga ut honom. Med hjälp av ett stearinljus mot hans fotsulor lyckades..."
"Vänta, du gjorde dig alltså skyldig till olaga frihetsberövande och grov misshandel? Och du vill att jag ska skriva det här i en självbiografisk bok åt dig?" Skribenten tittade klentroget på den lille ynglingen.
"Självklart. Världen måste ju få veta hur det verkligen gick till," svarade "Vincent" sorglöst. "I vilket fall som helst fick jag reda på att samlaren mycket riktigt hade beställt stölden, men att tjuven sedan blåst honom, och aldrig återvänt med Hatten. Den hade istället sålts vidare på den svarta börsen i Kuba. Längre än så hade samlaren inte lyckats spåra den. Jag lämnade honom fastbunden i sängen med min nästa destination klar." "Vincent" pausade ett ögonblick och drack en klunk av bloody maryn. Han grimaserade tydligt och Skribenten passade på att flinka in en fråga.
"Den här samlaren vi pratar om, är det Antonio de la Cruz?" Den yngre mannen nickade. "Samma de la Cruz vars herrgård brann ned medan han låg i sängen, på grund av, så vitt polisens tekniker kunde avgöra, ett stearinljus som ramlat mot en gardin?"
"Jag hade bråttom iväg, och jag minns inte riktigt vad jag gjorde med ljuset, men det är inte så viktigt. I alla fall så flög jag till Kuba. Då jag landat i Havanna spenderade jag några timmar med att leta runt på stan efter rätt person att fråga. Jag var nära att ge upp för dagen då jag till sist fick ett tips från en gammal barägare. Han berättade för mig om en lagerlokal nära presidentpalatset där regimfientliga brukade samlas för att utbyta varor, tjänster och historier om nätterna. Efter att ha sovit några timmar på vandrarhemmet jag tagit in på begav jag mig iväg till mötesplatsen."

"Vincent" pausade på nytt berättandet för att tvinga i sig en klunk av drinken han hade framför sig, och Skribenten tog tillfället i akt att be den blonda servitrisen om lite mer vin samtidigt som han tände en cigarett till.
"Var var jag? Jo, just ja. Jag begav mig iväg till lagerlokalen och uppgav lösenordet som barägaren givit mig. Förmodligen berodde det på mina dåliga kunskaper i spanska, men det verkade som vakten inte förstod vad jag sa. Istället för att släppa in mig började han skrika. Jag förstod inte riktigt vad han sa, men jag lyckades snappa upp något om förräderi. I vilket fall som helst så fann jag mig plötsligt mittemot dryga dussinet män som siktade på mig med automatvapen. Jag började lugnt förklara att jag letade efter en mycket speciell hatt. Jag tror de måste ha missförstått mig, för innan jag visste ordet av så hade de vänt vapnen mot varandra. Efter en mycket laddad sekund så tryckte de på avtryckarna samtidigt, och medan de sköt varandra så hörde jag ljudet av mer skottlossning inifrån."
"Du pratar alltså om massakern i Havanna? Som var startskottet till över tre veckor av bland de blodigaste gatustrider som världen någonsin skådat? Regeringen har fortfarande inte återhämtat sig helt."
"Det vet jag faktiskt inte. Jag läser inte tidningen särskilt ofta. Jag håller mig till Rice," sade "Vincent" med ett brett leende som avslöjade att en av hans vampyrtänder hamnat en bit snett.
"Förstås.." Skribenten undrade i sitt stilla sinne om det här verkligen var värt pengarna. Han och Jaqueline kunde kanske acceptera något av låneerbjudanden de fått från sina respektive föräldrar, som var mycket generösa och väldigt glada att se paret gifta sig.
"Nå, med stor fara för mitt eget liv lyckades jag i varje fall ta mig in i byggnaden. Där hittade jag till min stora lycka ett anteckningsblock från en av försäljarna där Hatten stod omnämnd. Den hade tydligen köpts av någon schweizisk hotellmiljardär. Upprymd sprang jag till flygplatsen och han precis med ett flygplan som var på väg därifrån. Så påbörjade jag min färd till Schweiz."
Förmodligen det sista planet som lämnade Kuba på väldigt länge, tänkte Skribenten tyst för sig själv.

"Med en enkel googlesökning spårade miljardären till ett semesterhus i Alperna. Med hjälp av en skidlift och någon timmes pulsande genom snön så stod jag till sist utanför den ståtliga boningen. Det var ett trevligt ställe, glasfönster överallt som gav de boende en trevlig utsikt över solnedgången. Då det blev natt så bröt jag mig in igen och använde samma taktik som i Argentina, det fungerade ju så bra. Till sist lyckades jag få miljardären att avslöja kombinationen till kassaskåpet. Mina händer darrade av förtjusning då jag öppnade den tunga järndörren. Månljuset sken in genom fönstren och äntligen såg jag den. Hatten. Med ett litet skrik av förtjusning greppade jag den, kände det mjuka tyget mot mina fingertoppar. Jag slog igen dörren, dansade runt och jublade högt, inkapabel att hålla inne den oerhörda glädje och triumf jag kände. Då skakade hela huset plötsligt till. Jag tyckte det var lite konstigt att en miljardär som vunnit sin förmögenhet av att bygga hotell lyckats skaffa sig ett så dåligt konstruerat semesterhus att det skakade bara man hoppade runt på golvet, men ovillig att möta döden på grund av något sådant lämnade jag huset så fort jag kunde. Under hela vägen tillbaka så skrek jag av glädje!"
"Du menar att du skrek högt, på en bergstopp full av snö?"
"Ja, men det förstår du väl? Det skulle ju vem som helst göra i min situation."
"Jag gissar att du inte hört talas om lavinen på Matterhorn tidigare i år, som dödade mer än tvåtusen människor?" "Vincent" såg frågande ut.
"Matterhorn, vad är det för ställe?"
"Bara berget du startade en lavin på," suckade Skribenten tyst för sig själv, men "Vincent" verkade inte ha hört honom. "Men här tar historien alltså slut?"
"Nej, inte direkt," svarade "Vincent" med ett leende som han förmodligen själv ansåg vara väldigt kryptiskt. "Du förstår att då jag sen till sist prövade Hatten så började jag förändras. De inneboende energierna måste ha smält sig samman med kraften hos min odödliga själ. Jag kände hur luften rann ur mig och hur min mänsklighet ersattes med något högre, kraftfullare." Han brast ut i vad som förmodligen var ett försök till ett ondskefullt skratt. "Jag är nu en av nattens odöda härskare, och du skall bli min slav och föra mina ord ut i världen!" "Vincent" skrattade på nytt och väste. En av vampyrtänderna lossnade och föll ned i drinken men den unge mannen verkade inte ha märkt något. Skribenten suckade på nytt och räckte över ett papper med några siffror på.
"Visst, för in pengarna på det här kontot så spökskriver jag boken åt dig." Han reste sig upp och svepte det sista av vinet. Då han lämnade krogen så satt "Vincent" fortfarande och skrattade i sin stol. Skribenten skakade på huvudet och funderade kort på ifall han skulle ta med sig materialet till närmsta polisstation, men beslöt att låta "Vincent" gräva sin egen grav. Nackdelen var väl att den yngre mannen förmodligen skulle trivas.


//Rasmus