johannaochrasmusskriver

Vinden susar genom träden i den öde höstnatten. Träden står i mitten av en storstad som aldrig sover, där det aldrig är helt tyst, men trots det sträcker stillheten och ljudlösheten sina långa fingrar och under trädens lätt svajande kronor råder en stund av frid. Några snöflingor dalar långsamt ned från himlen, och kylan ligger i luften som ett mjukt duntäcke över världen.

Hastiga steg krasar fram genom det frostbitna gräset, och en ung kvinna, inte mycket mer än en flicka, kommer springande över gräsmattan med de anfådda andetagen ångande omkring sig. Det svarta håret spretar i vinddraget som slår hårt mot hennes bleka ansikte samtidigt som hon tittar sig om över axeln. Hon snubblar till. De långa, smala benen vacklar till som en hjorts, och under ett plågsamt långt ögonblick verkar hon vara på väg att falla. Men hon återfår balansen och springer vidare med vilt uppspärrade ögon. Bakom henne hörs ytterliggare ett par steg, dessa tyngre och långsammare. Nästan makliga, men på något sätt håller de hennes takt perfekt. Men stegens ägare kan hon inte se, trots att denne befinner sig blott ett tiotal meter bort. Ingen kan se ägaren, om han inte själv vill det. Men ljudet av fotstegen avslöjar honom.

Den unga kvinnan, med håret spretande bakom sig, skyndar vidare. Hennes tankar rymmer inget konkret, rationellt. Hennes hela medvetande uppslukas av en känsla, mer en instinkt än en tankegång. En ryggradsbetingad reaktion på en oblockerbar impuls från reptilhjärnan. Den äldsta av alla konfliktlösningar; flykt. Och den unga kvinnan med det spretande håret flyr medan hennes förföljare jagar.
Till sist tröttnar han på leken, och avslutar den.

Radion i polisbilen brusar till och centralen hojtar till om en kvinnlig 419 i stadens centrala park. Rick suckar över det faktum att hans förhoppningar om att kunna sluta tidigt nu grusats, men känner direkt ett stygn av dåligt samvete över tanken. Hans förlängda arbetsdag kan knappast jämföras med den stackare vars döda kropp centralen precis informerat honom om. Han slår igång sirenerna och gör en vändning som skulle lett till ett indraget körkort för vem som helst som inte skyddas av de blinkande lamporna som kännetecknar stadens tjänare. Han är där inom fem minuter.

Tre ringar omger den unga kvinnan med det svarta, spretande håret, som egentligen inte var mycket mer än en flicka. En inre ring av tejp som enbart får brytas av några få kunniga, en yttre ring som enträget och i vissa fall på gränsen till aggressivt försöker ta sig in till den inre ringen för att låta kamrornas blixtar kasta sig över den unga kvinnan med det svarta, spretande håret, och en ring i mitten av blåklädda människor som mer och mer irriterat försöker hålla de två andra ringarna isär. Skrik om allmänhetens rätt till vetande blandas med lika höga rop om kontaminering av bevis från de två yttre ringarna medan de ytterst få kunniga i den innersta ringen relativt fridfullt arbetar vidare. Den unga kvinnan med det svarta, spretande håret ligger i mitten, med sina öppna, oseende ögon vända mot den grå himlen. Ögonens färg speglar himlen som de inte längre kan se. Till sist sluts de av en barmhärtig hand, för att aldrig mer öppnas.

Rick drar långsamt tillbaka handen från den unga kvinnans ögonlock och tittar mot hennes ansikte. Hon ser fridfull ut, där hon ligger med det mörka håret mot gräset. Vinden har blåst upp igen och han väntar på att rättsteknikerna ska avsluta sin undersökning. Han vet redan att resultatet av den kommer bli detsamma som med de tidigare fjorton. Ingen teknisk bevisning, omöjligt att fastställa dödsorsaken och inga som helst ledtrådar. Allt de har nu är femton unga människor som tillsynes bara lagt sig ned och upphört att andas. Femton unga människor från stabila familjeförhållanden som reducerats till tårar från de anhörigas minnen och en mängd obesvarade frågor. Han suckar och reser sig upp, medan den unga kvinnan som inte var mycket mer än en flicka varsamt lyfts in i ambulansen.

Den Osynlige Jägaren går genom folkmassan på den breda vägen i staden som aldrig sover. Ingen lägger märke till honom där han passerar, precis som han bestämt att han vill ha det. Han visar sig aldrig, förutom då han nått fram till slutet. Han respekterar sitt byte genom att låta det se hans rätta anlete innan han avslutar jakten, men annars är det aldrig någon som ser honom.
Höstvinden sliter i kläderna på folket omkring honom, men hans långa, svarta rock förblir orörlig. Det har börjat mörkna och gatlyktorna tänds, men ljuset vidrör honom aldrig och han kastar aldrig någon skugga. Det enda som märks från hans passage är fotstegen, men på en tät gata är det ingen som märker dem.
Jägaren låter blicken vandra över folkmassan och slickar sig lätt om munnen när en plötslig längtan uppfyller honom. Tecknet. Det är dags att välja ut ett nytt villebråd.

Vinden blåser fortfarande genom staden som aldrig sover. Himlen är klar och stjärnorna blickar ned över staden. Månens ljus gör lamporna onödiga, men en stad som denna behöver allt ljus den kan få. Gränderna står tomma. Till och med de hemlösa djuren och människorna verkar ha försvunnit ifrån dem. Tystnaden har lagt sin lätta hand över de många gathörn och krökar som oregelbundet ringlar sig genom den annars förhållandevis välplanerade stadskärnan.

Tystnaden bryts, som den alltid måste göra förr eller senare, av springande fotsteg. Den här gången är det en ung man som panikartat rusar över den kalla, grå asfalten. Han gnyr tyst för sig själv, för rädd för att tänka, för rädd för att prata. Bakom honom kommer de makliga stegen som alltid håller perfekt avstånd till dess att tiden är inne. Den Osynlige Jägaren fullföljer sin natur. Han jagar, precis som bytet som flyr. Allt är i sin ordning.
Då han sedan på nytt ska avsluta jakten så hejdar han sig plötsligt. En annan människa står i ett gathörn. Den andra människan tittar på den Osynlige Jägaren. För första gången under hela sin existens distraheras han. För första gången är han inte ensam med sitt byte under en jakt. För första gången är det någon som ser honom utan att han tillåtit det. För första gången är han förvånad. Den Osynlige Jägaren stannar.
Mannen i gathörnet är lång och smal. Han är klädd i en anakronistisk blandning av plagg från helt olika sekler. Kring halsen bär han en medaljong av en silverfärgad tärning. Mannen ler mot Jägaren, som uttryckslöst tittar tillbaka.
"Jag trodde väl att den senaste tidens dödsfall var lite väl underliga." Mannens röst är sträv, men vänlig och har en road underton. Jägaren tittar bara på honom.
"Nej, jag vet att du inte kan svara mig. Tala har du aldrig kunnat, inte sant?"
Jägaren tittar på mannen, men hans tankar smiter iväg till bytet, som nu lyckats komma undan. Mannen i gathörnet knäpper med fingrarna.
"Håll din uppmärksamhet här, är du snäll. Det blir inga offer i natt. Eller någonsin mer, för den delen."
Den Osynlige Jägaren tar ett steg fram mot mannen som fortfarande står kvar i gathörnet. Denne fortsätter oberört att prata.
"Du har tagit dig för stora friheter, och nu sätter jag stopp för dem."
Den Osynlige Jägaren tar ytterliggare ett kliv framåt mot mannen, utan att egentligen kunna styra sina steg eller sitt beslut. En konfrontation är oundviklig. Mannen i gathörnet ler på nytt, men leendets vänlighet har bytts ut mot en stålhård skärpa.
"Det är dags."
Med de orden för han bägge händerna till amuletten och sjunker ned på knä, som i bön. Den Osynlige Jägaren rusar fram mot mannen, men får plötsligt syn på en mörk, skugglik skepnad som står bakom mannen i gathörnet. Skuggan för även den sina händer till amuletten och marken försvinner under fötterna på den Osynlige Jägaren då en spricka i jorden ljudlöst slits upp och slukar honom hel. Hans sista tanke är att han själv nu blivit bytet. Marken sluter sig över honom och hans medvetande avdunstar.

Dagen därpå får Rick ingen ny 419 som han kommit att börja förvänta sig. Kaffet smakar bra och han lyckas tillochmed få lämna polishuset tidigare pågrund av det plötsliga lugn som tycks ha fallit över storstaden. Gårdagens frågor är fortfarande inte besvarade, men en underlig känsla har vaknat upp innuti Rick, och han tror sig plötsligt få slippa söka svar på de typerna av frågor i framtiden. Han ler.

Vinden susar genom träden i den öde höstnatten. Träden står i mitten av en storstad som aldrig sover, där det aldrig är helt tyst, men trots det råder sträcker stillheten och ljudlösheten sina långa fingrar och under trädens lätt svajande kronor råder en stund av frid. Några snöflingor dalar långsamt ned från himlen, och kylan ligger i luften som ett mjukt duntäcke över världen. Den här natten bryts inte friden.

The boy walked slowly through the empty halls of the school. He was young, he had celebrated his fourteenth birthday only three weeks earlier, but his steps carried the weariness of an old man. He had blonde hair and blue eyes; the face of an angel, his mother always told him. Her special little angel, she used to say. She would never call him that again.
He was dressed in a trenchcoat much to big for his frail figure, a pair of baggy trousers and a Nirvana t-shirt. A military issue assault rifle hung heavily from a strap around his thin shoulders and bumped gently against his side with each stride. The wail from sirens outside the building was the only noise disturbing the stillness.

Jonah let go of a sigh of relief as he sat down by the desk in the classroom. He'd made it, and, being late, he'd managed to avoid the jocks. All things considered, the day had had a pretty good start. As good as things got, anyway. Dean, with his afro hair and wide smile turned around in his chair and grinned at him. He passed him a note.
"Checked out the new DnD-trailer?" Jonah shook his head with a questioning expression. He hadn't even known they'd released it yet, but Dean usually had all the info before anyone else even knew there was any information to begin with. Jonah glanced at Eric, but his thin, blonde friend kept staring forward into the empty space in front of him that had taken up much of his attention the past week. Jonah was actually beginning to worry about his friend and fellow adventurer in the roleplaying games that kept himself, Eric and Dean busy during the weekends. Sure, Eric saw his share of abuse and bullying from the jocks, but then again, they all did. The trick was not to let them get to them, but Eric had always been terrible at that part. They did get to him. They got to him a lot, eventhough he pretended that they didn't. The taunts, the shoves, the smug grins on all the popular kids. Jonah and Dean had learned to ignore it, but Eric had became increasingly withdrawn during the years. Jonah was worried indeed.

The bell eventually rang for lunch and Jonah prepared to enter the fray. Usually, the three of them had little trouble reaching the cafeteria unmolested, but some days, the jocks were simply out for blood. This had led to a certain degree of carefullness in the boys' behaviour as they crossed the halls in the school, like gazelles on the savanna, avoiding notice from the larger predators.
Eric stood up beside them in his trademark coat and band-t-shirts but he didn't follow them. When Jonah and Dean turned around he just smiled an eerie sort of smile.
"You guys go ahead, I'll be along shortly." His voice was distant and preoccupied. "I've got this thing I need to take care of first."

The two boys reached the cafeteria unharmed, having successfully avoided notice from the predators. They discussed the new trailer that Dean had been fortunate enough to find, and were just about to sit down and start eating when all of the sudden, they heard shots. Three seconds later, someone hit the firealarm and panic rose through the crowded cafeteria. The shots continued.
Jonah and Dean threw themselvs to the floor, acting on instinct rather than anything else.
"A shooting?! Here?!?" Deans normal deep voice had turned into a terrified squeak as they hid beneath the table while chaos filled the cafeteria as the rest of the students headed towards the doors and windows of the room.
"Quick!" Jonah grabbed Dean and dragged him to his feet. "We can't stay here, we'll be sitting ducks!"
They joined the crowd until they reached the computer labs, where they hurried inside and locked the door and listened to the terrified screams of the people outside as the shoots continued to echo through the building.

The noise eventually died down and was replaced with an odd stillness, a dead silence. Jonah and Dean rose and after a while, Jonah peeked outside. The hallway was empty. The two boys exited the room and made their way down the corridor as silently as they could manage. As they crept through the quiet school, they saw unmoving figures lying in doorways and otherwise empty classrooms. The walls were sprayed with blood and bullet holes.
When they reached the main entrance, they suddenly saw a boy in a trenchcoat with an assault rifle. His angellike face was covered with blood.
"Hi guys," Eric said.
Jonah and Dean stared at him in shock.
"I think you better head outside," Eric continued, as if he hadn't noticed the expressions on their faces. "There's bound to be some cops out there now. Take care of yourselves, okay?"
Without waiting for an answer, he headed back deeper into the school.
Jonah and Dean ran out to the waiting officers.

The boy in the trenchcoat kept walking through the halls. The rifle felt heavy in his hands, so he dropped it on the floor and kept walking. The blood on the floor should be easy to dry off, but the holes in the walls would require an extensive paintjob. He reached the cafeteria and sat down by one of the tables. A sudden comotion by the front doors of the school told him that the cops were on their way inside. It didn't matter now. He reached into one of the pockets in his coat and pulled out a small, nine millimeter handgun. It gleamed in the sunlight that shone in through the large windows. The boy calmly put the gun to his temple and pulled the trigger.

Skribenten satt vid bordet och väntade. Han hade tänt en Lucky Strike och läppjade på ett glas rött vin mellan blossen samtidigt som han lekte med pennan mellan fingrarna. Pennan och blocket var en helt onödig attrialj, eftersom att han, precis som alla andra som bedrev seriösa intervjuer nuförtiden, använde sig av bandspelare, men närvaron av de journalistiska redskapen från en förlorad tid hade en lugnande inverkan på Skribenten, och han gjorde alltid bättre ifrån sig ifall dessa var närvarande.
Baren han satt i var fylld av cigarettrök från stamgästerna som lugnt satt och kedjerökte över sina drinkar, samtidigt som de pratade, grälade och flörtade med varandra på ett betydligt mer avslappnat manér än vad som var brukligt på en krog i Stockholms innerstad. Möjligen var det avsaknaden av högljudd technomusik, eller det faktum att samtliga ur klientellen var pretantiösa söderhipsters snarare än östermalmsbrats, men på det stora hela var det en mycket behaglig stämning i den lilla lokalen.
Skribenten, en man som med sina nyligen fyllda trettiotvå år äntligen hade börjat betrakta sig som vuxen, var av medellängd och hade färgat brunt hår som hängde i en lös tofs bak i nacken. Ögonen var ovanligt blå och laseropererade för närsynthet och han hade ett kort, välskött skägg som såg lite malplacerat ut, som om det egentligen var gjort för en helt annan människa. Fingrarna som snurrade runt med pennan var långa och smala och en förlovningsring prydde ringfingret på vänsterhanden. Han var klädd i en avslappnad kostym och passade bra in i omgivningen.

När vinglaset var urdrucket till hälften öppnades dörren försiktigt och en smal, kortvuxen ung man smet in. Han var klädd i svartaste svart och ansiktet var sminkat i en klassisk gotharkrigsmålning. Kängorna till trots var nykomlingen inte längre än etthundrasjuttio centimeter, och han såg ut att vara på gränsen till för ung för att aktivt få delta i stadens nattliv. Hållningen var stolt och det svarta håret var ruffsigt och fullt av violetta slingor. T-shirten han bar ovanpå en svart långärmad t-shirt pryddes av logon till Queen of the Damned. Nykomlingen satte sig ned vid Skribentens bord och beställde in en bloody mary
"Ursäkta att jag är sen." Nykomlingens röst var släpig och han läspade. Då han öppnade munnen igen för att tacka den unga blonda servitrisen som kom gående med drinken såg Skribenten att anledningen till läspningen var ett par vampyrtänder av det slag lajvare ofta använde. Han ryckte dock på axlarna inombords och bestämde sig för att börja.
"Du ville alltså att jag skulle nedteckna en historia åt dig?" tonfallet var lite mer skeptiskt än Skribenten från början hade avsett, men Nykomlingen verkade inte lagt märke till det.
"Precis så. Jag känner att världen måste få veta."
"Världen måste få veta hur du kom över en av de fåtal speciallgjorda Interview with the Vampire-hattar som ratades från det officiella merchendiset i ett tidigt skede?"
"Just det. Det är en mycket imponerande berättelse, och jag tror den kan uppmuntra människor i svårigheter till att aldrig ge upp." Nykomlingen lät mycket övertygad om det han sade och log ivrigt. Skribenten ryckte på axlarna igen, den här gången även fysiskt.
"Det är du som betalar.. Så var börjar vi?"
"Mitt namn är av ringa betydelse, men du kan kalla mig Vincent. Det är inte det namn jag gavs då jag föddes, men det är det namn som bäst reflekterar min odödliga själs inre väsen, om du förstår hur jag menar." Det gjorde inte Skribenten, men han nickade och lät "Vincent" hållas.
"Jag var länge känd som en av de största beundrarna till Anne Rice's inspirerande skapelser om vampyrerna Lestat och Louis. Jag hade läst böckerna fler gånger än jag kan räkna och kan var enda stavelse utantill. Jag hade var enda liten pryl med detta sagolika tema i min ägo. Allt utom Hatten, med stort H.
Jag hörde först talas om den via ett rykte som flög runt på nätet, framför allt på de privata fan-chatterna där jag brukade spendera min tid. Ryktet sa att det rörde sig om exakta kopior en av de hattar som figurerade i filmen, men som tagits ur produktion eftersom att de bedömdes för dyra att tillverka för att man riktigt skulle kunna tjäna på det. Endast fem exemplar hann tillverkas innan tillverkningen stängdes ned. Av dessa fem förstördes tre i en eldsvåda i fabriken som anlades av en grupp kristna fanatiker som ville utradera den ondska de ansåg att Rice släppt lös i världen då hon skrev böckerna. Den fjärde köptes av en samlare för en hutlös summa pengar, men skadades i frakten. Den femte och sista stals från det officiella Rice-museumet i Denver för fem år sedan, och har varit borta sedan dess."

"Fram tills nu?" tillade Skribenten frågandes. Han kände sig inte särskilt fängslad i "Vincents" berättelse, men ett uppdrag var ett uppdrag och han behövde pengarna till det stundande brölloppet mellan honom och fästmön eftersom att den egna författarkariärren inte riktigt hunnit ta fart än.
"Fram tills nu, precis," svarade "Vincent". Den unge mannens läspande höll på att driva Skribenten till vansinne men han höll god min.
"Ryktet tog inte fart förän efter stölden, och jag började intressera mig och läste mer och mer om ämnet. Till sist övergick intresset till ren besatthet och jag var tvungen att hitta den. Du kan tänka dig själv vilken otrolig status det skulle innebära att bli den enda i världen som ägde en sådan Hatt."
"Jo, jag kan tänka mig det," svarade Skribenten torrt, men precis som tidigare gick ironin hans samtalspartner förbi.
"Eller hur? Även om man bortsåg ifrån äran så var det ett sätt för mig att bevisa att jag var det största fanet i världen, så mer motivation än så behövde jag inte. Jag påbörjade mina efterforskningar. Det visade sig snart att det envisaste ryktet var att Hatten stulits som ett beställningsjobb åt den samlare som köpt hatt nummer fyra, och att den nu befann sig någonstans i dennes herrgård i Argentina. Sagt och gjort så tog jag mig till Arlanda och hoppade på närmsta flygplan som skulle åt det hållet."
"Åkte du iväg bara sådär? Hur hade du råd med en sådan resa?"
"Min farbror arbetar inom luftfartsverket, så jag kan flyga gratis när och hur jag vill. I vilket fall som helst så flög jag till Argentina där jag snabbt lyckades lokalisera herrgården. Jag övervakade huset under ett dygn och bröt mig sedan in närmsta natt. Väl därinne band jag fast samlaren i sängen och började fråga ut honom. Med hjälp av ett stearinljus mot hans fotsulor lyckades..."
"Vänta, du gjorde dig alltså skyldig till olaga frihetsberövande och grov misshandel? Och du vill att jag ska skriva det här i en självbiografisk bok åt dig?" Skribenten tittade klentroget på den lille ynglingen.
"Självklart. Världen måste ju få veta hur det verkligen gick till," svarade "Vincent" sorglöst. "I vilket fall som helst fick jag reda på att samlaren mycket riktigt hade beställt stölden, men att tjuven sedan blåst honom, och aldrig återvänt med Hatten. Den hade istället sålts vidare på den svarta börsen i Kuba. Längre än så hade samlaren inte lyckats spåra den. Jag lämnade honom fastbunden i sängen med min nästa destination klar." "Vincent" pausade ett ögonblick och drack en klunk av bloody maryn. Han grimaserade tydligt och Skribenten passade på att flinka in en fråga.
"Den här samlaren vi pratar om, är det Antonio de la Cruz?" Den yngre mannen nickade. "Samma de la Cruz vars herrgård brann ned medan han låg i sängen, på grund av, så vitt polisens tekniker kunde avgöra, ett stearinljus som ramlat mot en gardin?"
"Jag hade bråttom iväg, och jag minns inte riktigt vad jag gjorde med ljuset, men det är inte så viktigt. I alla fall så flög jag till Kuba. Då jag landat i Havanna spenderade jag några timmar med att leta runt på stan efter rätt person att fråga. Jag var nära att ge upp för dagen då jag till sist fick ett tips från en gammal barägare. Han berättade för mig om en lagerlokal nära presidentpalatset där regimfientliga brukade samlas för att utbyta varor, tjänster och historier om nätterna. Efter att ha sovit några timmar på vandrarhemmet jag tagit in på begav jag mig iväg till mötesplatsen."

"Vincent" pausade på nytt berättandet för att tvinga i sig en klunk av drinken han hade framför sig, och Skribenten tog tillfället i akt att be den blonda servitrisen om lite mer vin samtidigt som han tände en cigarett till.
"Var var jag? Jo, just ja. Jag begav mig iväg till lagerlokalen och uppgav lösenordet som barägaren givit mig. Förmodligen berodde det på mina dåliga kunskaper i spanska, men det verkade som vakten inte förstod vad jag sa. Istället för att släppa in mig började han skrika. Jag förstod inte riktigt vad han sa, men jag lyckades snappa upp något om förräderi. I vilket fall som helst så fann jag mig plötsligt mittemot dryga dussinet män som siktade på mig med automatvapen. Jag började lugnt förklara att jag letade efter en mycket speciell hatt. Jag tror de måste ha missförstått mig, för innan jag visste ordet av så hade de vänt vapnen mot varandra. Efter en mycket laddad sekund så tryckte de på avtryckarna samtidigt, och medan de sköt varandra så hörde jag ljudet av mer skottlossning inifrån."
"Du pratar alltså om massakern i Havanna? Som var startskottet till över tre veckor av bland de blodigaste gatustrider som världen någonsin skådat? Regeringen har fortfarande inte återhämtat sig helt."
"Det vet jag faktiskt inte. Jag läser inte tidningen särskilt ofta. Jag håller mig till Rice," sade "Vincent" med ett brett leende som avslöjade att en av hans vampyrtänder hamnat en bit snett.
"Förstås.." Skribenten undrade i sitt stilla sinne om det här verkligen var värt pengarna. Han och Jaqueline kunde kanske acceptera något av låneerbjudanden de fått från sina respektive föräldrar, som var mycket generösa och väldigt glada att se paret gifta sig.
"Nå, med stor fara för mitt eget liv lyckades jag i varje fall ta mig in i byggnaden. Där hittade jag till min stora lycka ett anteckningsblock från en av försäljarna där Hatten stod omnämnd. Den hade tydligen köpts av någon schweizisk hotellmiljardär. Upprymd sprang jag till flygplatsen och han precis med ett flygplan som var på väg därifrån. Så påbörjade jag min färd till Schweiz."
Förmodligen det sista planet som lämnade Kuba på väldigt länge, tänkte Skribenten tyst för sig själv.

"Med en enkel googlesökning spårade miljardären till ett semesterhus i Alperna. Med hjälp av en skidlift och någon timmes pulsande genom snön så stod jag till sist utanför den ståtliga boningen. Det var ett trevligt ställe, glasfönster överallt som gav de boende en trevlig utsikt över solnedgången. Då det blev natt så bröt jag mig in igen och använde samma taktik som i Argentina, det fungerade ju så bra. Till sist lyckades jag få miljardären att avslöja kombinationen till kassaskåpet. Mina händer darrade av förtjusning då jag öppnade den tunga järndörren. Månljuset sken in genom fönstren och äntligen såg jag den. Hatten. Med ett litet skrik av förtjusning greppade jag den, kände det mjuka tyget mot mina fingertoppar. Jag slog igen dörren, dansade runt och jublade högt, inkapabel att hålla inne den oerhörda glädje och triumf jag kände. Då skakade hela huset plötsligt till. Jag tyckte det var lite konstigt att en miljardär som vunnit sin förmögenhet av att bygga hotell lyckats skaffa sig ett så dåligt konstruerat semesterhus att det skakade bara man hoppade runt på golvet, men ovillig att möta döden på grund av något sådant lämnade jag huset så fort jag kunde. Under hela vägen tillbaka så skrek jag av glädje!"
"Du menar att du skrek högt, på en bergstopp full av snö?"
"Ja, men det förstår du väl? Det skulle ju vem som helst göra i min situation."
"Jag gissar att du inte hört talas om lavinen på Matterhorn tidigare i år, som dödade mer än tvåtusen människor?" "Vincent" såg frågande ut.
"Matterhorn, vad är det för ställe?"
"Bara berget du startade en lavin på," suckade Skribenten tyst för sig själv, men "Vincent" verkade inte ha hört honom. "Men här tar historien alltså slut?"
"Nej, inte direkt," svarade "Vincent" med ett leende som han förmodligen själv ansåg vara väldigt kryptiskt. "Du förstår att då jag sen till sist prövade Hatten så började jag förändras. De inneboende energierna måste ha smält sig samman med kraften hos min odödliga själ. Jag kände hur luften rann ur mig och hur min mänsklighet ersattes med något högre, kraftfullare." Han brast ut i vad som förmodligen var ett försök till ett ondskefullt skratt. "Jag är nu en av nattens odöda härskare, och du skall bli min slav och föra mina ord ut i världen!" "Vincent" skrattade på nytt och väste. En av vampyrtänderna lossnade och föll ned i drinken men den unge mannen verkade inte ha märkt något. Skribenten suckade på nytt och räckte över ett papper med några siffror på.
"Visst, för in pengarna på det här kontot så spökskriver jag boken åt dig." Han reste sig upp och svepte det sista av vinet. Då han lämnade krogen så satt "Vincent" fortfarande och skrattade i sin stol. Skribenten skakade på huvudet och funderade kort på ifall han skulle ta med sig materialet till närmsta polisstation, men beslöt att låta "Vincent" gräva sin egen grav. Nackdelen var väl att den yngre mannen förmodligen skulle trivas.


//Rasmus

The sky above the port was crying. Large, heavy tears infected with the smog and filth of a city of vice and virtue, built on a foundtation of broken dreams and riches beyind most peoples wildest dreams. The night was black as tar and smelled of sex, booze and cigarettes, the smell of lives wasted or lost on the wheel of Fate.
The small bar, in wich Greg currently tried to enjoy his third gin and tonic, shielded him from the city's weter aspects but the rotten stench of bad tobacco that kept trying to push it's way down Gregs nostrils and force him to relive the last two drinks made him question his decision to grace this God-forsakened reenactment of a sewage pipe with his precence. But the drinks were strong and the company the way he liked it; absent, so he decided to stay for a while longer.
He lit a cigarette and let out a sigh, spreading second-hand death in the near empty room. Greg smiled at the thought for a moment; should it actually work, he'd be out of a job.

Greg wasn't a handsome man, nor was he particularily ugly. He'd been blessed or cursed with an average built and an unmemorable face. Enough to score, but never with the hottest girls. He had long fingers and an air of mystery about him that occasionally turned heads as he walked by, but other than that, Greg was quite unremarkable.

He had just finished his drink and was about to order another ne when the woman of his dreams opened the door and walked in. You could hear the simultaneous gasp from all the men as every head in the bar turned to face her. Had it been a movie, she would've closed her black umbrella and shakened her long, ravenblack hair in perfect slowmo. Her legs were long and slim, and the skirt ended at the blurry length were professional and indecent overlap. A businessjacket covered a slender waist and two perfect breasts. Greg hoped that he wasn't drooling but knew that he was unable to make the necessary movement to find out as her dark blue eyes nailed him to his chair. She approached him with a small smile playing on her lips painted in the colour of blood. Her face was a spectrum of lust and cruelty but with a strange touch of hope, as if placed there as a mere afterthough by the artist that surely had been involved in her creation.
She walked up to him and sat down at his table.
"Gregory," she said, tasting the name on her soft tounge. "Aren't you going to buy a lady a drink?"
Greg nodded, silently as his eyes swept across the woman and noticed the white flower in her hair. The first sign.
"What'll you be having?" he asked her.
"A bloody mary on ice. Easy on the worchester." The second sign.
Greg waved at the bartender and the darkhaired lady was soon given a drink as red as her lips. She stired it slowly, three times clockwise and then four times in the opposite direction. The third, and last sign. Normally, he'd  ask her to step outside with him at this point to discuss the details, but it was raining and no-one was in earshot, so Greg decided to risk it.
"How do you want it done?" he asked her while staring directly into the darkblue oceans that was her eyes.
"As soon as possible. Pick your method, I don't care how it's done."
Her voice lacked all emotion, cold as ice and sweet as honey. She handed him an envelope that he knew would contain a picture and some details. He opened it and almost let her see his suprise; he recognized the man on the picture. Every man, woman and child in town knew the face of the billionaire who'd almost made US Senator three years ago.
"Not an easy task," he said, thoughtfully.
"That's why I went to you," she replied. "I'll pay fifty thousand. And," she added, after a small pause. "Since I like you, I'll throw in a little bonus after you're done." Her smile could only mean one thing. Her smile seald the deal.

An air of looming catastrophe hung in the air like smog as Greg made his way to the targets home a couple of nights later. The place was a mansion the size of a football field in the outskirts of town. It was outside the turfs of the streetgangs, and the regular gangbangers and hookers had been replaced with private security and rent-a-cops high on paranoia and imagined authority instead of crack and crystal meth. Greg was welldressed enough to avoid nosy questions but not enough to gain any particular attention. He made his way silently through the night.
As he reached the mansion, he had to admit being a bit impressed; the place was huge. Luckily, that would make hiding all the easier. He climbed the fence like a cat and made his way across the lawn, a shadow fleeting over the surface of a mirror. A window was opened in a matter of  seconds, and Greg slipped inside. It was dark and it took his eyes a couple of seconds to adjust to the sparse light of the moons sorrowfilled illumination. After carefully moving through the rooms, Greg climbed a creaking set of stairs and found himself standing in a long hallway. The light from a sparkling fire shone at the end of the manmade tunnel, Greg approached it silently, watching for movement as he unsheated his gun.

The room was large and contained a lot of wellstocked bookcases and a roaring fireplace. Greg could see his target, sitting in a big armchair with his back towards the door, gazing into the flames. Greg aimed and squeezed the trigger. He was instantly rewarded with a clicking sound and a small thump as the subsonic piece of lead tore through the mans head like a hot knife through butter and exited through the frontal lobe. The target slouched over like a sack of flour as the last seconds of his life exited through the bullet wound. Greg smiled; another job well done. He knelt down to collect the empty case.
”Nice shot!” The sudden voice almost made Greg leap out of his skin. He swiftly pointed the gun towards the source of the words and found himself facing the man he’d just shot in the head. The exit wound between the mans eyes was still smoking.
”I’ve got to admit it, I didn’t hear you coming at all. Good work indeed!” Greg put two more bullets into the mans head and kept firing at the torse until the gun clicked empty. The man was still smiling his handsome made-for-tabloids smile.
”Wow! You only missed two out of eighteen, and most of the hits would’ve been fatal. Your really good.”
The mans chest now contained enough holes to qualify him as a swiss cheese, but that didn’t seem to bother him at all. Greg turned to run but before he’d even taken a single step, the man moved with a liquid-like speed which momentarily turned him to a blur, and grabbed a hold on Gregs left arm. The target was still smiling as he, calmly as if he was doing the most common and natural thing in the world, broke Gregs arm like it was a dry twig. Greg fell down to his knees gasping for air and trying not to scream.
”Very good indeed,” said the man. He looked different now, less substance and more fluid-like. The eyes glew with a malicious red light and the once friendly smile had turned to a sadistic grin.
”Good, but not good enough.”


//Rasmus