johannaochrasmusskriver

Vinden susar genom träden i den öde höstnatten. Träden står i mitten av en storstad som aldrig sover, där det aldrig är helt tyst, men trots det sträcker stillheten och ljudlösheten sina långa fingrar och under trädens lätt svajande kronor råder en stund av frid. Några snöflingor dalar långsamt ned från himlen, och kylan ligger i luften som ett mjukt duntäcke över världen.

Hastiga steg krasar fram genom det frostbitna gräset, och en ung kvinna, inte mycket mer än en flicka, kommer springande över gräsmattan med de anfådda andetagen ångande omkring sig. Det svarta håret spretar i vinddraget som slår hårt mot hennes bleka ansikte samtidigt som hon tittar sig om över axeln. Hon snubblar till. De långa, smala benen vacklar till som en hjorts, och under ett plågsamt långt ögonblick verkar hon vara på väg att falla. Men hon återfår balansen och springer vidare med vilt uppspärrade ögon. Bakom henne hörs ytterliggare ett par steg, dessa tyngre och långsammare. Nästan makliga, men på något sätt håller de hennes takt perfekt. Men stegens ägare kan hon inte se, trots att denne befinner sig blott ett tiotal meter bort. Ingen kan se ägaren, om han inte själv vill det. Men ljudet av fotstegen avslöjar honom.

Den unga kvinnan, med håret spretande bakom sig, skyndar vidare. Hennes tankar rymmer inget konkret, rationellt. Hennes hela medvetande uppslukas av en känsla, mer en instinkt än en tankegång. En ryggradsbetingad reaktion på en oblockerbar impuls från reptilhjärnan. Den äldsta av alla konfliktlösningar; flykt. Och den unga kvinnan med det spretande håret flyr medan hennes förföljare jagar.
Till sist tröttnar han på leken, och avslutar den.

Radion i polisbilen brusar till och centralen hojtar till om en kvinnlig 419 i stadens centrala park. Rick suckar över det faktum att hans förhoppningar om att kunna sluta tidigt nu grusats, men känner direkt ett stygn av dåligt samvete över tanken. Hans förlängda arbetsdag kan knappast jämföras med den stackare vars döda kropp centralen precis informerat honom om. Han slår igång sirenerna och gör en vändning som skulle lett till ett indraget körkort för vem som helst som inte skyddas av de blinkande lamporna som kännetecknar stadens tjänare. Han är där inom fem minuter.

Tre ringar omger den unga kvinnan med det svarta, spretande håret, som egentligen inte var mycket mer än en flicka. En inre ring av tejp som enbart får brytas av några få kunniga, en yttre ring som enträget och i vissa fall på gränsen till aggressivt försöker ta sig in till den inre ringen för att låta kamrornas blixtar kasta sig över den unga kvinnan med det svarta, spretande håret, och en ring i mitten av blåklädda människor som mer och mer irriterat försöker hålla de två andra ringarna isär. Skrik om allmänhetens rätt till vetande blandas med lika höga rop om kontaminering av bevis från de två yttre ringarna medan de ytterst få kunniga i den innersta ringen relativt fridfullt arbetar vidare. Den unga kvinnan med det svarta, spretande håret ligger i mitten, med sina öppna, oseende ögon vända mot den grå himlen. Ögonens färg speglar himlen som de inte längre kan se. Till sist sluts de av en barmhärtig hand, för att aldrig mer öppnas.

Rick drar långsamt tillbaka handen från den unga kvinnans ögonlock och tittar mot hennes ansikte. Hon ser fridfull ut, där hon ligger med det mörka håret mot gräset. Vinden har blåst upp igen och han väntar på att rättsteknikerna ska avsluta sin undersökning. Han vet redan att resultatet av den kommer bli detsamma som med de tidigare fjorton. Ingen teknisk bevisning, omöjligt att fastställa dödsorsaken och inga som helst ledtrådar. Allt de har nu är femton unga människor som tillsynes bara lagt sig ned och upphört att andas. Femton unga människor från stabila familjeförhållanden som reducerats till tårar från de anhörigas minnen och en mängd obesvarade frågor. Han suckar och reser sig upp, medan den unga kvinnan som inte var mycket mer än en flicka varsamt lyfts in i ambulansen.

Den Osynlige Jägaren går genom folkmassan på den breda vägen i staden som aldrig sover. Ingen lägger märke till honom där han passerar, precis som han bestämt att han vill ha det. Han visar sig aldrig, förutom då han nått fram till slutet. Han respekterar sitt byte genom att låta det se hans rätta anlete innan han avslutar jakten, men annars är det aldrig någon som ser honom.
Höstvinden sliter i kläderna på folket omkring honom, men hans långa, svarta rock förblir orörlig. Det har börjat mörkna och gatlyktorna tänds, men ljuset vidrör honom aldrig och han kastar aldrig någon skugga. Det enda som märks från hans passage är fotstegen, men på en tät gata är det ingen som märker dem.
Jägaren låter blicken vandra över folkmassan och slickar sig lätt om munnen när en plötslig längtan uppfyller honom. Tecknet. Det är dags att välja ut ett nytt villebråd.

Vinden blåser fortfarande genom staden som aldrig sover. Himlen är klar och stjärnorna blickar ned över staden. Månens ljus gör lamporna onödiga, men en stad som denna behöver allt ljus den kan få. Gränderna står tomma. Till och med de hemlösa djuren och människorna verkar ha försvunnit ifrån dem. Tystnaden har lagt sin lätta hand över de många gathörn och krökar som oregelbundet ringlar sig genom den annars förhållandevis välplanerade stadskärnan.

Tystnaden bryts, som den alltid måste göra förr eller senare, av springande fotsteg. Den här gången är det en ung man som panikartat rusar över den kalla, grå asfalten. Han gnyr tyst för sig själv, för rädd för att tänka, för rädd för att prata. Bakom honom kommer de makliga stegen som alltid håller perfekt avstånd till dess att tiden är inne. Den Osynlige Jägaren fullföljer sin natur. Han jagar, precis som bytet som flyr. Allt är i sin ordning.
Då han sedan på nytt ska avsluta jakten så hejdar han sig plötsligt. En annan människa står i ett gathörn. Den andra människan tittar på den Osynlige Jägaren. För första gången under hela sin existens distraheras han. För första gången är han inte ensam med sitt byte under en jakt. För första gången är det någon som ser honom utan att han tillåtit det. För första gången är han förvånad. Den Osynlige Jägaren stannar.
Mannen i gathörnet är lång och smal. Han är klädd i en anakronistisk blandning av plagg från helt olika sekler. Kring halsen bär han en medaljong av en silverfärgad tärning. Mannen ler mot Jägaren, som uttryckslöst tittar tillbaka.
"Jag trodde väl att den senaste tidens dödsfall var lite väl underliga." Mannens röst är sträv, men vänlig och har en road underton. Jägaren tittar bara på honom.
"Nej, jag vet att du inte kan svara mig. Tala har du aldrig kunnat, inte sant?"
Jägaren tittar på mannen, men hans tankar smiter iväg till bytet, som nu lyckats komma undan. Mannen i gathörnet knäpper med fingrarna.
"Håll din uppmärksamhet här, är du snäll. Det blir inga offer i natt. Eller någonsin mer, för den delen."
Den Osynlige Jägaren tar ett steg fram mot mannen som fortfarande står kvar i gathörnet. Denne fortsätter oberört att prata.
"Du har tagit dig för stora friheter, och nu sätter jag stopp för dem."
Den Osynlige Jägaren tar ytterliggare ett kliv framåt mot mannen, utan att egentligen kunna styra sina steg eller sitt beslut. En konfrontation är oundviklig. Mannen i gathörnet ler på nytt, men leendets vänlighet har bytts ut mot en stålhård skärpa.
"Det är dags."
Med de orden för han bägge händerna till amuletten och sjunker ned på knä, som i bön. Den Osynlige Jägaren rusar fram mot mannen, men får plötsligt syn på en mörk, skugglik skepnad som står bakom mannen i gathörnet. Skuggan för även den sina händer till amuletten och marken försvinner under fötterna på den Osynlige Jägaren då en spricka i jorden ljudlöst slits upp och slukar honom hel. Hans sista tanke är att han själv nu blivit bytet. Marken sluter sig över honom och hans medvetande avdunstar.

Dagen därpå får Rick ingen ny 419 som han kommit att börja förvänta sig. Kaffet smakar bra och han lyckas tillochmed få lämna polishuset tidigare pågrund av det plötsliga lugn som tycks ha fallit över storstaden. Gårdagens frågor är fortfarande inte besvarade, men en underlig känsla har vaknat upp innuti Rick, och han tror sig plötsligt få slippa söka svar på de typerna av frågor i framtiden. Han ler.

Vinden susar genom träden i den öde höstnatten. Träden står i mitten av en storstad som aldrig sover, där det aldrig är helt tyst, men trots det råder sträcker stillheten och ljudlösheten sina långa fingrar och under trädens lätt svajande kronor råder en stund av frid. Några snöflingor dalar långsamt ned från himlen, och kylan ligger i luften som ett mjukt duntäcke över världen. Den här natten bryts inte friden.